Visar inlägg med etikett tamråttor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tamråttor. Visa alla inlägg

lördag, december 11, 2010

Dunder och brak


Den före detta despoten på burtaket

Jag har haft en deprimerad råtta. Han gick inte ut, han slarvade med hygienen utan låg mest på översta hyllan och såg lessen ut. Det här var Sigge (Sixten-Blixtens slutliga namn) som är min favorit, så det bekymrade mig. Den troliga orsaken, antog jag, var att Halvan hade övertagit ledarskapet på ett gement, svartsjukt och despotiskt sätt.

Min gode vän J (som hatar råttor) sa: Lås in despoten. Så det gjorde jag. I två nätter. Halvan blev förstås vansinnig och for som en skållad råtta i buren. Han fick en godbit att knapra på, så han lugnade ner sig. Sigge nosade försiktigt runt på köksgolvet och gjorde några tama försök att bryta sig in i buren. Vi myste en stund i råttrocken* och slutligen lade han sig på burtaket för att sova.

Andra natten gjorde vi samma sak. Halvan blev bara lite sur den här gången, trodde jag. Sigge och jag tog på oss rocken och myste så han skallrade tänder och somnade en stund i rocken. Nu är han betydligt morskare än innan och kommer ut själv för att klättra upp i rocken. Därefter gick jag och la mig och somnade. Ungefär samtidigt blir jag väckt av ett herrans oväsen. Det rasslar och smäller ute i köket. Jag lyssnar en stund innan jag går dit och tänder lampan för att se efter. Inne i buren har Halvan rivit ner trästegen och far runt så matskålarna slår mot varann och stegen. På golvet gör Sigge våldsamma utfall mot tidningskassen som står på golvet, så det rasslar och skramlar ljudligt (Jag blir varse att en råtta inte bara är bra på att klättra, den kan hoppa 40 cm lodrätt upp också). Från kassen klättrar han upp på en stol, och från stolen upp på köksbordet där mitt pyssel ligger. Så fick jag förklaringen till att det låg småsaker från bordet nere på köksgolvet, också!

-Fy på er pojkar! Så gör man verkligen inte, säger jag och återställer ordningen. Efter att ha tillbringat några timmar i buren, tyckte jag att Halvan kunde få vara ute också.

Nu sköter bägge pojkarna sin hygien, är pigga och glada och går på lådan. De sover återigen i samma hög på översta hyllan.

* Råttrocken är en vansinnigt ful, mörkblå fleecemorgonrock jag har. Innan råttorna blev så handtama att jag kunde plocka upp dem, lät jag dem klättra upp i ärmarna på rocken och leka därinne.

onsdag, november 10, 2010

Små små vänner

Ny bild. När de har slagits ett tag blir de så trööötta och glömmer allt för en lur på hög!

Bilden är suddig för rådisar rör sig ofta och fort. Men här visar de sig från sin bästa sida. Burtaket är det enda ställe de inte slåss på.




Jag lever numera ett rått-liv. De två små råttpojkarna växer och frodas. De är båda väldigt tillgivna men på olika sätt. Halvan tycker om att kela och klättrar upp i famnen på vilken kroppsdel som helst som sticker ut. Blixten-Sixten, eller vad han nu kommer att heta, är inget alls för klappar och kel. Däremot stortrivs han när han får bestämma själv. Han älskar att nosa i mitt ansikte: munnen, näsan, ögon och ögonbryn. Att ta en slinga av mitt hår och kamma med de pyttesmå framtassarna, får honom att skallra tänder. Skallrar tänder gör en råtta när den myser, inte av skräck.

De gillar att springa rally upp och ner på mina ben. Men så var den ene grodhasande, på väg ner, när den andre började springa upp. -Oj, oj, sa jag, nu blir det krock! Men inte då. Sekunder efter när nummer ett fortfarande grodhasar, springer numro två vidare under ettans mage och tittar ut under hans svans!

De har slagits i veckorna tre. Först hade Blixten-Sixten övertaget, sen tog halvan revansch. Nu har Blixten slagit ner igen och tar i litet hårdare. Det skall ju bli klart nån gång, tycker jag. Nu har de bara ögon för att kolla vad den andre gör eller äter. När de har fightat sig trötta, rumlar de in i sin lilla låda och sover sött tillsammans.

Om jag försöker ha mina chilinötter ifred, hugger de tänderna i mina doftande fingrar. Jag ger mig den på att de känner igen ljudet, när jag sitter i lönndom och knaprar...

Hur som helst så ångrar jag inte att jag skaffade dem. De är söta (åtminstone framifrån), väldigt tillgivna (när de har tid), tämligen lättskötta (när jag kan gå utan att ha en råtta i byxbenet) och allmänt pigga och nyfikna (när de inte sover djupt, så de varken hör jordbävning eller bombnedslag). Ännu återstår lydnads och agilityträning, men vad sjutton, vi har det rätt bra ändå!