Visar inlägg med etikett NHR. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NHR. Visa alla inlägg

söndag, september 27, 2009

Nu har jag "kommit ut"


Det har ju varit en temahelg i Sätrabrunn, "Livskvalitet åt alla",som NHR Västmanland har anordnat. Tyvärr var det inte alltför välbesökt. De flesta som var där, var redan aktiva i olika sammanhang. Däremot var det ett tillfälle att knyta kontakter med andra så att man kan driva frågor på ett starkare sätt.





Jag blev ombedd att ta med mig mitt silversmide. Jag hade inte ens tänkt tanken. Ännu mindre hade jag tänkt tanken att jag besitter specialkunskaper, som de certifierade silverleralärarna inte har. Plötsligt var jag efterfrågad:- Jaså är det här du sitter som håller på med silverlera, sa nån helt plötsligt. - Då skall jag tala om det för dom.
.
"Dom" var en kvinna och hennes 11 årige son, från Västerås. Båda var de minsta människor jag träffat, samt rullstolsburna. Det var sonen som först hade varit intresserad och det var grabben jag diskuterade längst med. Om hur jag jobbar med leran och om hårdrock.
.
Båda var gravt rörelsihindrade med tusen minnen av frakturer i skelettet. Då blev jag varse att min teknik att jobba med leran är speciell. Eftersom jag inte har snabbheten och precisionen i min finmotorik, gör jag alltid en modell i cernitlera, som jag sen kan göra en form efter. När formen torkat bearbetar jag den med fil och sandpapper till dess jag är nöjd med resultatet.
.
Tålamod och små, små rörelser gör att jag kan arbeta i fina detaljer. Jag talade också om hantverkets "läkande" verkan: - Koncentrerar man sig starkt på det man gör, så glömmer man smärtan. I och för sig kan den komma tillbaka när man slutar och tar en paus, men tillfredställelse med det man gör, skapar harmoni i både kropp och själ.
.
Skitflummigt, va? Ingen healing, men verklig healing!
.
Det kom en kvinna till från Västerås, som var verkligt intresserad av mitt arbete. Just för att jag gör det som en kvinna utan finmotorik. Vi talade också länge och hon vill också försöka.
Så det verkar som om jag åker till Västerås och håller kurs. På vårat eget vis!
.
(Tilläggas bör att de inte kom som "en" kvinna eller "ett" barn. Alla är gravt rörelsehindrade och beroende av assistenter. Jag är glad att jag själv klarat mig så bra att jag klarar mig utan)

fredag, september 11, 2009

Inte lika kul


Jag har slarvat bort min lilla kulfräs. Ingen aaaning om var jag lagt den, och jag saknar den. Jag har förstås en stor fräs också, men med den gillar jag inget vidare. Ja, ni vet hur storfräsar brukar vara.
Jag sitter just nu och försöker ta fram en emaljerad nyckelpiga, lika som i NHR:s logga.


Den 25-27 augusti anordnar länets NHR temadagar i Sätrabrunn: Livskvalitet åt alla. Jag tänkte det var en bra ide att föreningen säljer nyckelpigor där och att en del av priset, i vanlig nyckelpigeordning (vi säljer nyckelpigepins av plast), skulle gå till NHR:s fond.
.
Nu har jag ingen svart emalj och har därför provat diverse mixturer av färger som kan likna svart. Det funkar på en provbit, men inte på själva nyckelpigan. Därför har jag varit tvungen att slipa bort emalj ett antal gånger från prototypen. Prototypen är annars väldigt snygg, om jag får säja det själv :-)

tisdag, februari 10, 2009

Långväga besök



Jag blev uppringd av Jeanne från Burundi, som berättade att hon hade besök av en landsman som är aktiv inom handikapprörelsen i hemlandet. Hon undrade om vi kunde träffas, så att han fick veta hur det fungerar i Sverige, med föreningarna och tillgänglighet och annat. Vi träffades på Waynes Coffee (mitt första besök där :-D) och jag pratade och pratade. Och pratade... Eftersom jag har suttit i byggnämnden har jag en hel del kunskap om bygglagar och annat som rör människor med funktionshinder och dessutom är jag ju aktiv inom NHR*. Ja, vänstervriden dessutom förstås.
-
Aimé ("den älskade" på franska) hade polio som tvååring. Idag är han i min ålder och rullstolsburen. Han berättade för mig att som funktionshindrad i Burundi är studier inte att tänka på. Du tar dej helt enkelt inte in i lokalerna. Trots det hade har han lyckats skaffa sig utbildning på gymnasienivå. Att ta dej in på en myndighet är heller inte att tänka på. Samma sak där.
-
Jag föreslog en manifestation utanför någon myndighet. Då skrattade han och sa att du blir tagen av polisen eller dödad. Förmodligen både och. Som den goda vänsterpartist jag är, föreslog jag då en liten, fredlig manifestation. Visa upp den jättebegåvade "Putte" som sitter i rullstol, och därför inte kan studera till läkare utan får binda borstar i stället. Inte ens det skulle gå i Burundi, polisen skulle snabbt stävja varje litet "upprorsförsök".
-
För oss, som är uppvuxna här, låter sådant helt absurt, förklarade jag och blev tvungen att skratta, jag med, bara för att det var så absurt.
-
Till slut kom vi fram till att vi skulle göra ett reportage tillsammans, som han sedan kan sprida till de burundiska tidningarna. Vi skulle berätta om hur det är i Sverige i text- och bild. Vi skulle visa hur offentligheten fungerar här. Att man enkelt kan söka upp t ex kommunalrådet, på egna hjul, och bli insläppt utan att bli skjuten.
-
Nu var tyvärr kommunalrådet upptaget, men som en demonstration hälsade vi på hennes sekreterare, Jill Roos. Aimé skrattade dessutom gott, när han upptäckte att vi inte säger "kommunalrådet", utan "Carola" i stället...
-
Jag fick tyvärr förklara att jag gärna skulle ha hjälpt till att starta en insamling av begagnade hjälpmedel, men att vi redan har hjälpt våra båda våra vänorter i Estland och Tchad med sådana. I Burundi är det problem att få tag på en sån enkel sak, som kryckor. Aimé är tack vare sitt engagemang, så priviligerad att han kör rullstol.
-
Idag är han på väg hem, men vi kommer att hålla kontakten. Jag hoppas att hans kamp kommer att föra åtminstone ett par steg framåt, i hans hemland.


*NHR = Neurologiskt handikappades riksförbund



söndag, september 07, 2008

Handikappdagen, En stad för alla

Det var en pampig inledning med glänsande mässing och fanfar. Högvakten hade ärende i stan och ställde upp med prakt och ståt!


Mässingsblåset utgjordes av Enköpings blåsorkester. Sedan underhöll Columbuskören med stor inlevelse. Här är det Urban, min före detta granne, som sjunger solo. Är det någon som kan tro att han är blyg?



I stadsparken blev det den första officiella invigningen av den anpassade delen av lekparken. Carmen och Henrik är de som inviger under överinseende av Owe Liljeberg, handikapprådet, stadsträdgårdsmästaren Göran Söderberg, och Henriks mamma så klart.
Det känns pampigt att tåga i samlad tropp till glänsande mässingsblås och taktfast musik och det gör onekligen upplevelsen mer glänsande också!.




Salas alla handikappföreningar får tillfälle att visa upp sig och berätta om sin verksamhet. Konferencier var Åke Lantz, som vanligt trevlig och på alerten. Sen drog han på sig peruken och blev en av "Farbror Bosses" som satte fart på alla i publiken.






Jag kände mig nöjd när dagen var slut. Dvs, jag stod kvar och pratade "Upplevelseträdgård" med stadsträdgårdsmästaren när många drog vidare till dans i Folkets Park. Programmet varade mellan 10.00 och 17.00 och jag tror de allra flesta var nöjda och glada!

onsdag, juni 25, 2008

En oas för själen



Ikväll tas beslut i Fullmäktige om huruvida vi skall utreda frågan om vi skall få en upplevelseträdgård i Sala eller inte. Tanken är att alla, oberoende av ålder eller funktionshinder, skall kunna uppleva den med alla sina sinnen. Man skall kunna höra, titta, känna, dofta på olika växter, vatten eller stenar där och det skall vara möjligt att göra även om du sitter i rullstol till exempel. Man skall kunna sitta där en stund och bara koppla av. Förslaget är ett medborgarförslag från NHR i Sala. Och tänka sig, där är en viss Maria Arvidsson med.

Det som är lite roligt, är att Radio Västmanland har uppmärksammat förslaget. Jag ville lägga fram det som ett förslag från föreningen, eftersom den behöver all den uppmärksamhet den kan få. Min förening företräder en mängd olika diagnoser och den enda som representerar t ex diagnosen MS.
Jag har sökt efter sådana anläggningar på nätet men det har varit få. De som har funnits har inte heller varit helt anpassade. Så kanske vi kan göra någonting bra och utmärka Sala som en kulturstad för ALLA!